• Källviks Brunns Galleri, Loftahammar, June-July 2010
• Galleri 40, Hornsgatan 40, Stockholm, 17-31 of December 2010
• www.bernelycke.blogspot.com

Recently travelling in Jordan with Canon…

A story about being happy for a lot of things
(Why here? Too many words for “my” hometown newspaper…In Swedish only…sorry!)

– God morgon! Hur har du det idag?
En leende undersköterska kommer på fotriktiga skor in i det tjusiga lilla palats som har varit mitt eget ett tag; ett ljust och diskret färgsatt rum på den nybyggda kirurgavdelningen på Västerviks sjukhus. Jag har fortfarande ont i halsen efter sonden vid magpumpningen och efter intuberingen vid operationen. Jag säger inget men ler tillbaka och lyfter min hand. Tummen upp-tecknet blir mitt svar.

Något senare kommer en sköterska in. Jag känner igen henne från i förrgår. Det var hon och en vänlig undersköterska som hjälpte mig att klara av att svälja ner den av mig så hatade sondslangen.

– Fungerar smärtlindringen? Behöver du mer än bara EDAN? ( = epiduralbedövning, ryggmärgsbedövning, krönikörens anm.)

Jag får en extra dos intravenöst och smärtan från operationsområdet tonar ner. De färgglada dryckerna som den snälla sköterskan kom med får stå kvar på rullbordet och mina ögonlock blir snabbt tunga igen. Så tunga…

Sanddyner breder ut sig som ett öppet hav. På några håll rullar de upp sig mot enorma berg i rosa, gult och orange. Solen har fördrivit nattens låga temperaturer till en plats långt borta i minnet. Jag är glad att den gamla jeepen hoppade igång igen efter det senaste stoppet vid en milsvid utsikt uppe på en platå. Ibland har det tagit både två och fem försök av den unge, något engelskkunnige guiden. Varken hans eller min mobiltelefon får kontakt med någon av landets flera mobiloperatörer. Vi är i ett område där enbart egen hjälp är den som finns att få.

Långt borta ser vi en buske som rör sig! Tror vi. Jeepen kränger oss långsamt framåt och till slut inser vi att det är en ensam man mitt ute i öknen!

-Oh, that´s him…! skrattar min unge guide bakom ratten och slänger bak den ena snibben på sin huvudsjal. It´s OK, säger han sedan. Mannen utanför bilen sitter mitt i solskenet. Han har resterna av ett par väl använda och mycket trasiga byxor på sig. Han har sjunkit ner på knä i sanden och vaggar orytmiskt med överkroppen. Han pratar och sjunger, ropar och väser. Armarna åker trött upp och fäktar mot något vi inte ser.  Han verkar inte vara medveten om att vi finns där, på två armlängders avstånd, mitt i den heta öknen.

Guiden berättar, när han ser mitt frågande ansikte, att mannen en dag, för flera år sedan, hade vaknat ”som en annan person” och lämnat fru och barn. Han hade bara gått. Rakt ut i öknen, bärandes ingenting mer än kläderna på kroppen. Jag tolkar detta som att mannen har drabbats av psykisk sjukdom och frågar med västerländskt tankemönster guiden, som är formad av uråldriga traditioner från sin del av världen, från sitt folks kultur, om mannen får hjälp och blir omhändertagen.

– Of course, ler guiden.

Jag insåg redan innan jag avslutade min fråga att vi har olika begrepp för uttrycket ”att bli omhändertagen” men lyssnar på svaret.
Mannens ökenvandringar för honom ibland till en plats där någon av klanens familjer för tillfället slagit upp sitt tält. Där får han mat och vatten. Ibland får han något klädesplagg. Sedan går han igen. Han pratar inte med någon annan än med sig själv. Sin fru och sina barn visar han ingen igenkänning mot om han skulle råka möta dem i just det tält dit han kommer.
Jag tänker att socialt nätverk kan se ut på många sätt. Mannen i öknen har överlevt fysiskt genom att få del av mat och kläder från den närmast befintliga gruppen människor. De har en flera tusen år gammal tradition av gästfrihet i mat och dryck till förbipasserande. Man delar med sig av det man har, sedan antas ”gästen” fortsätta sin färd.

Jag frågar inget om vad som skulle hända om mannen blir akut sjuk, vem som kan tänkas stötta honom då. Jag frågar inte eftersom jag just då inte tänker på det, helt enkelt.

Fortfarande samma resa, samma öken, men vid ett annat tillfälle, sittandes i ett stort, tungt gethårstält och med en kopp av hett, sött myntate, betraktar jag så diskret jag kan en ung mamma som har sitt första barn på armen – en tio månader gammal pojke. Huvudet är mycket för stort och pojken har tydliga svårigheter att andas.  Barnets pappa finns i närheten och flera av hans släktingar. Alla visar förtjusning för pojken, även på ett språk jag förstår: glädjemimikens!

Jag frågar vid tillfälle min guide om barnet och får veta att pojken är född med vattenskalle- hydrocefalus. De tunga andningsljuden beror på att barnet får allt svårare att andas i takt med att vätskan och trycket inne i hjärnan ökar. Guiden berättar att familjen träffar en brittisk sjuksköterska ibland. Hon kommer till området när epidemier av tbc bryter ut.  Vem som betalar för hennes insatser vet inte guiden. Kanske är sjuksköterskan där som volontär, kanske är det landets kung och härskare som organiserat detta. Ingen vet. Jag undrar om de höga avgifterna för utlänningar till landets olika besöksmål kommer landets invånare tillgodo. Guiden vet inte. Jag frågar någon annan som säger att pengarna skickas till kungen.  Jag är förvirrad och tänker att den lille pojken borde få en operation snarast. Det närmaste sjukhuset ligger bara en och en halv timmes bilfärd bort, men enligt dess egen reklam har de bara en enda inriktning; att hjälpa besökare som drabbats av dykarsjuka. Jag gissar att de som drabbas av dykarsjuka är de som har råd att nöjesdyka, till största delen utlänningar. Min glädje över att få uppleva detta land får plötsligt ett svart sorgeflor på sig…

Något stör mig, något för mig – tillbaka. Dörren till mitt rum har öppnats och målmedvetna fotsteg under fladdrande vita rockar väcker mig från den dvalaliknande dagsömn sjukhusvistelser kan ge. Jag kommer sakta till insikt om att jag ligger ner. Inte i sand och inte i ett tält utan i en mjuk säng. Jag är inte längre en västerländsk turist på ett exotiskt resmål utan en nyopererad patient på ett av världens bästa sjukhus; Västerviks sjukhus.

Under ronden möter jag bland övrig personal de kirurger som använde sina kunskaper och händer till att hjälpa mig att kliva av resan till Helvetet. Även i en strängt humanistisk livsåskådning som min får faktiskt Helvetet plats. Det är dit man kan skickas om bland annat tarmarna i ens mage av någon anledning växer fast på andra organ, snurrar sig och bildar knutar… Sjukvårdspersonal gillar att kalla detta ileus, andra ute på gatan säger tarmvred.

Trots att jag är ordentligt omtöcknad framkallar gruppen framför mig en överlevares tacksamhet. Jag blev drabbad i Sverige! Jag hann hem från det exotiska som var långt borta, avskildheten och även utsattheten! Det spännande resmålet kunde ha blivit mitt sista! Vem hade förstått mina smärtor i öknen? I akuta smärttillstånd där kroppen inte lyder längre har man ingen möjlighet att börja leta efter reseförsäkringen där numret till SOS International finns. Hur hade jag transporterats? Vart? Hur lång tid hade det tagit att komma till ett opererande sjukhus?

Det är minst tredje gången jag överlever ett livshotande tillstånd. Jag borde ha vant mig men det gör man kanske inte.  Mina känslor partajar loss ännu mer än sist och jag får lust att ställa mig upp i folkdräkt och utbrista något i stil med följande:

”Hurra för Sverige 2012! Jag älskar detta land som är det land jag hade turen att råka födas i! Må folkbildningstraditionen som gör oss till medvetna samhällsmedborgare leva länge än!  Tack och lov för studiestödssystemet som alla kan ta del av oavsett socialgruppstillhörighet och könstillhörighet! Tack för att kvinnor och män kan arbeta sida vid sida och ha ungefär likadana kläder på sig om de vill! Tack för det demokratiska system som alldeles för många svenskar tar för givet! Tack landstingspolitiker för att ni kämpar för att Västerviks sjukhus ska vara så kompetent och så välutrustat att vi som redan bor här eller funderar på att flytta hit känner oss trygga! Och förlåt mig – även jag har drabbats av trygghetsnarkomani och vill ha garantier för att jag alltid får hjälp om jag behöver vart jag mig i världen vänder! Tack alla solidariska medborgare som betalar skatt och förstår det fantastiska i att vara med i ett samhällssystem där en gemensam skattepott ska gå till sjukvård, undervisning och omsorg och där inga vinstintressen jämte hälsovinster och solidariska värdegrunder ska existera! Och nu vill jag sjunga Jag vill tacka Livet för er allihop…”

Ungefär något sådant får jag lust att säga till Hela Världen som just i ögonblicket består av vårdpersonalen framför min säng. Tack och lov ligger jag tyst kvar i sängen. Jag orkar inget annat. Jag försöker istället med intensiv tankeöverföring att skölja min tacksamhet över skaran. Mitt okontrollerade känslosvall hade kanhända framkallat misstankar om fyrkantig patriotism, svensk självgodhet och närsynthet. Eller en överdos av något smärtstillande? Eller så hade mina räddare helt enkelt förstått min tacksamhet som en helt naturlig reaktion. De hade sett mig som den resande, öppet nyfikna och humanistiska världsmedborgaren jag räknar mig som, och tagit mitt ohållna tal som en glädjeyttring över det som faktiskt är väldigt, väldigt bra i landet Sverige, i staden Västervik!

Vad vill jag säga dig med denna blandning av sjukdomsupplevelse och exotiska resmål där landets infrastruktur knappt syns, ens för lokalbefolkningen? Jo, jag vill till största del rikta en positivt laddad strålkastare på Västervik! Trots att det skrivs mycket negativt om denna stad just nu – politiker med dålig ekonomisk insikt och kunskap, politiker som flyr sina poster utan att övriga medborgare förstår varför, företag som flyttar eller läggs ned, åldrande befolkning, nedläggning av läkarmottagningar och jag vet inte allt – trots detta… så finns det minst en inrättning som borde läggas överst på listan över attraktioner när kommunen lockar inflyttare. Västervik har mer än bara sommar, skärgård och rock. Den har sitt sjukhus.

Det är 17 år sedan jag flyttade till Västerviks kommun. Det var den 33-e flytten i mitt liv, så lite erfarenhet från andra orter har jag, svenska som utländska.
Jag har haft oturen att behöva akut och kvalificerad sjukvård flera gånger i mitt liv. Det har handlat om tumörer, om en trafikolycka, cykelolycka, en större fallolycka och akuta sjukdomstillstånd. Jag har vårdats flera gånger i Västervik och ibland har jag skickats till Universitetssjukhuset i Linköping när det har varit nödvändigt med specialvård.

På vårt alldeles lagom stora sjukhus talas det svenska med lite olika dialektala inslag. Någon har med sig östgötskan, ganska många för den lokala dialekttraditionen vidare, några lägger spännande, exotiska melodier från helt andra språk i sin svenska och någon har importerat ”stockholmskan”. Denna språkliga mix bådar gott; sjukhuset kan alltså dra till sig kvalificerad personal även utifrån, och då måste det ju vara ett bra sjukhus, eller hur?

Bortsett från operationen jag nyss har genomgått var den senaste 1997. Personalen var lika trevlig då som nu… Jag känner mig trygg med storleken på sjukhuset – man kan snabbt nå alla –  och jag uppskattar att personalen inte verkar vara av den ombytliga sorten. Yrkesmänniskorna jag har mött känns mycket kompetenta och insatta i sina arbetsuppgifter. Västerviks sjukhus verkar ha en ovanligt bra personal! Att de också mår bra på sin arbetsplats, att de får och kan kompetensutveckla sig och att de vill stanna kvar på sjukhuset är viktigt inte bara för mig utan även för dig som orkat läsa ända hit. Du kan ju behöva – måtte du slippa – deras vård och kompetens någon gång.  Eller din man, din hustru, dina barn, barnbarn…

Det är val så småningom. Jag kommer att vara extra observant på vem eller vilka som företräder tankar och konkret handling där långsiktighet och kvalitet är grunden för vården i Kalmar län, för vården vid det alldeles lagom stora och mycket fina Västerviks sjukhus. Vi måste kämpa, allihop, för att behålla grundtryggheten inom vården. Vi väljer inte sjukdom och olyckor som följeslagare i våra liv. Vi drabbas av dem. Oavsett inkomst, social status och kön.

Och TACK från mitt innersta, tack till ambulanspersonalen, till akutens personal, till kirurgavdelning 2, till IVA…ni bidrog alla till att jag tog mig igenom dessa eländiga 9 dygn. Ni var så underbara!

Berit Bernelycke